En fundering som passerat min tankevärld några gånger fram och tillbaks under helgen, för att ändå aldrig riktigt stanna och vila, för i den här splittrade världen så sånt som kärlek och respekt som alla vet ingen självklarhet.

 Det finns inte en människa på den här jorden som kan vara i glädje och samtidigt skada någon annan, allt som inte är totalt kärleksfullt och respektfullt, så som det alltid borde vara, för alla, utförs av människor med skador.

Dom här skadorna är ingen ursäkt för något agerande överhuvudtaget, men det kan vara en påminnelse till vad som behövs för att vi som ras (jordens mänskliga befolkning) ska kunna ta oss ur det tillstånd vi nu befinner oss i. Och det är helande, för a.l.l.a. 

Och för att inte vira in mig själv alltför mycket i den rätt kniviga diskussionen om good vs evül, så nöjer jag mig med att påminna alla tvivlare där ute, inklusive mig själv, om att all skada och destruktivitet i världen inte är vårat naturliga tillstånd. Och att det inte finns en själ där ute som inte behöver leva i harmoni med jorden, för även det är det naturliga. Det går inte att undgå var vi kommer från. Hur mycket olika kulturer eller världsuppfattning försöker få oss att tro någonting annat.

 För att ta upp lite intressant fotokonst som jag tycker speglar mycket av sorgen, och även kampen för naturen så vill jag dela med mig av en länk som jag hittade idag som berörde mig mycket,   

http://www.parkeharrison.com

En underbar och spännande konstnär med stor fokus på naturen, och väldigt intressanta frågeställningar i sina bilder.

Namasté,

Gå genom mörker, in i ljus 

/C